Anton Tjechov
Damen med hunden
I.
Man sade att ett nytt ansikte hade visat sig på strandpromenaden: en dam med en liten hund. Dmitrij Dmitritj Gurov, som redan varit två veckor i Jalta och blivit hemvan här, hade också börjat intressera sig för nya ansikten. Där han satt på Vernets paviljong, såg han en ung dam komma gående längs strandpromenaden, det var en späd blondin i barett; efter henne sprang en vit spets.
Och sedan mötte han henne i stadsträdgården och i parken några gånger varje dag. Hon promenerade ensam, alltid iförd samma barett, följd av den vita spetsen; ingen visste vem hon var, och man kallade henne helt enkelt: damen med hunden.
"Om hon är här utan man och bekanta", tänkte Gurov, "skulle det inte vara så dumt att lära känna henne lite".
Han hade ännu inte fyllt fyrtio men hade redan en tolvårig dotter och två söner som gick i läroverket. Man hade gift bort honom tidigt, när han fortfarande studerade andra året vid universitetet, och nu tyckte han att hustrun verkade tjugo år äldre än han själv. Det var en lång kvinna med mörka ögonbryn, rak, allvarsam, korrekt och, som hon själv sade, tänkande. Hon läste mycket, använde moderniserad stavning i brev och kallade inte maken Dmitrij, utan på ålderdomligt vis Dimitrij, men i hemlighet tyckte han att hon var inskränkt, trångsynt och utan verklig smak, var han rädd för henne och trivdes inte hemma. Han hade för länge sedan börjat bedra henne, något som han gjorde ofta, och troligen därför uttalade han sig nästan alltid ringaktande om kvinnor, och när man i hans närvaro talade om dem, kallade han dessa:
-- En lägre ras!
Han tyckte sig ha tillräckligt med bitter erfarenhet för att kunna kalla dem vad han ville, men utan denna lägre ras kunde han knappt genomleva två dagar. I sällskap med män hade han tråkigt, vantrivdes han, med dem var han fåordig och tillbakadragen, men när han befann sig bland kvinnor, kände han sig fri och visste vad han skulle tala med dem om och hur han skulle uppträda; och även att tiga tillsammans med dem föreföll honom lätt. I utseendet och karaktären, i hela hans natur fanns något åtråvärt och ogripbart som drog kvinnorna till honom, som lockade dem; han visste om det och drogs även själv av en liknande kraft till dem.
Den upprepade erfarenheten, i själva verket bitter erfarenhet, hade för länge sedan lärt honom att varje närmande, som till en början skapar omväxling i tillvaron och tycks som ett behändigt litet äventyr, hos allt hyggligt folk och särskilt då hos moskvabor, som är obeslutsamma och en aning tröga i vändningarna, oundvikligen växer ut till ett helt problem, som är alltigenom komplicerat, och situationen blir till sist pinsam. Men för varje nytt sammanträffande med någon intressant kvinna hade denna erfarenhet liksom fallit i glömska, och man fick lust att leva, och allt tycktes så enkelt och underhållande.
Och så en kväll när han åt middag i trädgården, hände det sig att damen i baretten utan större brådska kom gående för att slå sig ned vid bordet intill. Hennes ansiktsuttryck, gång, klänning och frisyr sade honom att hon tillhörde de finare kretsarna, var gift, befann sig i Jalta för första gången och därtill ensam, att hon hade tråkigt här... I historier om platsens omoraliska leverne fanns mycket som var lögn, han föraktade sådana historier och visste att de för det mesta uppdiktades av folk som själva gärna skulle synda, om de bara kunde; men när damen nu satte sig vid bordet intill på tre stegs avstånd från honom, kom han att tänka på dessa berättelser om lättvunna segrar, om utflykter till bergen; och en frestande tanke på en kortlivad förbindelse, på en romans med en okänd kvinna vars namn var honom helt obekant, bemäktigade sig honom plötsligt
Han lockade vänligt till sig spetsen, och när den kommit ända fram hytte han åt den med fingret. Spetsen morrade. Gurov hytte igen.
Damen såg hastigt på honom men sänkte genast blicken.
-- Han bits inte, sade hon och rodnade.
-- Får man ge honom ett ben? Och när hon nickade, frågade han vänligt: Har ni tillbringat lång tid i Jalta?
-- Fyra-fem dagar.
-- Och jag släpar mej redan igenom andra veckan här.
De var tysta en stund.
-- Tiden går fort, och ändå är här så tråkigt! sade hon, utan att se på honom.
-- Det är bara som dom säger, att här är tråkigt. I vanliga fall bor dom nånstans i städer som Beljev eller Zjizdra -- och där har dom minsann inte tråkigt, men så kommer dom hit: Åh, vad här är tråkigt! åh, vad det är dammigt! Man kan tro att dom kommer från Granada.
Hon skrattade till. Sedan fortsatte båda att äta under tystnad, men efter middagen gick de därifrån sida vid sida -- och de började ett otvunget samtal på fria och nöjda människors sätt, vilka det gör alldeles detsamma vart de går eller vad de pratar om. De gick och pratade om vilket egendomligt skimmer som syntes på havet; vattnet var syrenfärgat i en sådan mild och varm ton, och från månen sträckte sig ett gyllene band över vattnet. De pratade om hur kvavt det var efter den varma dagen. Gurov berättade att han var moskvabo, utbildad filolog, men anställd vid en bank; att han en gång börjat ta sånglektioner för att kunna sjunga vid en privat opera men slutat, att han i Moskva ägde ett par hus... Och av henne fick han veta att hon var uppvuxen i Petersburg men hade gift sig i S, där hon bodde sedan två år, att hon hade för avsikt att stanna i Jalta drygt en månad och att hennes man, som också behövde vila upp sig, kanske skulle komma efter henne. Hon kunde inte på något vis förklara var hennes man var anställd -- vid guvernementsstyrelsen eller guvernementets zemskaja uprava, och det tyckte hon själv var komiskt. Och Gurov fick även veta att hon hette Anna Sergejevna.
Senare på sitt rum tänkte han på henne, på att i morgon skulle de säkert träffas igen. Så måste det bli. När han lagt sig för kvällen, kom han att tänka på att hon för inte alls länge sedan hade varit elev i adelsfröknarnas pension, studerat liksom nu hans dotter, han erinrade sig all den osäkerhet och kantighet som fanns i hennes skratt under samtalet med den främmande -- det var antagligen första gången i sitt liv som hon var ensam och i en sådan situation att någon följde efter henne, iakttog henne och talade med henne bara med ett enda hemligt mål i sikte; vilket kunde hon inte ta miste på. Han erinrade sig hennes fina, smala hals och de vackra gråa ögonen.
"Det är nåt rörande med henne i alla fall", tänkte han och somnade.
II.
En vecka hade gått sedan de blivit bekanta. Det var helgdag. Inomhus var luften kvav, och på gatan virvlade en vind upp damm och ryckte åt sig hattar. Hela tiden kände man sig törstig, och Gurov begav sig ofta till paviljongen och bjöd Anna Sergejevna än på saft och vatten, än på glace. Ingenstans kunde man ta vägen.
Framåt kvällen, när vinden avtagit, gick de ned till piren för att se ångbåten komma in. På bryggan stod många och väntade; de hade samlats för att möta någon, de hade buketter. Och det som främst föll en iakttagare i ögonen var två saker som utmärkte denna folksamling: äldre damer hade klätt sig ungdomligt, och det var många generaler där.
Ångaren var till följd av sjögång försenad och kom när solen redan gått ned, och innan man kunde lägga till vid piren höll man på länge och manövrerade. Anna Sergejevna tittade genom en lornjett på ångaren och passagerarna, som hade hon väntat bekanta, och när hon vände sig om mot Gurov, fanns ett skimmer i hennes ögon. Hon talade mycket, och hennes frågor var osammanhängande, och hon glömde själv genast vad hon frågat om; så tappade hon lornjetten i vimlet.
Den elegant klädda folksamlingen skingrades, strax syntes inte en människa, vinden upphörde alldeles, men Gurov och Anna Sergejevna stod kvar, som hade de väntat att ytterligare någon skulle stiga av båten. Anna Sergejevna stod tyst och luktade på blommorna utan att se på Gurov.
-- Vädret har blivit bättre mot kvällen, sade han. Men vart ska vi gå nu? Ska vi ta och åka nånstans?
Hon svarade inte.
Då såg han uppmärksamt på henne, och plötsligt omfamnade han henne och kysste hennes läppar, och han överhöljdes av doft och fuktighet från blommorna men såg sig genast förskräckt om: ingen hade väl sett något?
-- Låt oss gå till er... sade han lågt. Och båda gav sig skyndsamt i väg.
På hennes rum var luften kvav, det doftade parfym, som hon köpt i en japansk affär. När Gurov nu såg på henne, tänkte han: Vilka märkliga möten gör man ändå inte här i livet! Från det förflutna bevarade han minnen av sorglösa, godmodiga kvinnor, glada över kärleken, tacksamma mot honom för lyckan, även om den varit tillfällig; och han mindes kvinnor -- som exempelvis hans fru -- vilka älskade utan innerlighet, under överflödigt prat, tillgjort och hysteriskt och med ett ansiktsuttryck som om det inte var fråga om kärlek eller passion, utan något mera betydelsefullt; och han mindes ett par-tre mycket vackra och kyliga kvinnor, i vilkas ansikten det plötsligt flammat till ett uttryck av rovgirighet, en envis önskan att ta, att ur tillvaron rycka mer än den var beredd att ge; och dessa var inte de mest oerfarna och nyckfulla eller oförnuftiga kvinnor, och när Gurov svalnat för dem, väckte deras skönhet avsky hos honom, och spetsarna på deras underkläder påminde honom om fiskfjäll.
Men här förblev allt vid den osäkerhet och den kantighet som hör de minst erfarna ungdomsåren till, en känsla av handfallenhet; det var samma överrumplande upplevelse som om någon plötsligt skulle ha knackat på dörren. Anna Sergejevna, "damen med hunden", reagerade så sällsamt och allvarligt på det som skedde, som om det varit hennes undergång -- så tycktes det, och detta skapade en egendomlig och oläglig stämning. Hennes drag slappnade och vissnade, och på ömse sidor om ansiktet hängde det långa håret sorgmodigt ned, hon försjönk i en nedslagen pose, precis som synderskan på någon gammal målning.
-- Det är inte bra, sade hon. Ni blir den förste som inte högaktar mej nu.
På bordet mitt i rummet fanns en vattenmelon. Gurov skar en skiva och började sakta äta, han gjorde sig ingen brådska. Det gick minst en halvtimme utan att någon sade något. Anna Sergejevna var rörande att se, kring henne stod den klara atmosfären av en anständig, ännu inte särskilt livserfaren kvinna; det ensamma ljus som brann på bordet förmådde knappt lysa upp hennes ansikte, men uppenbart var att något tyngde hennes hjärta.
-- Varför skulle jag inte fortfarande kunna högakta dej? frågade Gurov. Du vet inte själv vad du pratar om
-- Måtte Gud förlåta mej! sade hon, och hennes ögon fylldes med tårar. Det är förfärligt.
-- Det verkar som om du försökte rättfärdiga dej.
-- Vad kan rättfärdiga mej? Jag är en dålig kvinna, jag föraktar mej själv och tror inte på rättfärdigande. Jag har inte bedragit min man, utan mej själv. Och inte bara nu, utan sen länge. Min man är kanske en hederlig och rejäl människa, men han är en lakej. När jag gifte mej med honom var jag tjugu år, jag kom att plågas av nyfikenhet, jag ville nåt som var bättre; men det finns ju -- intalade jag mej -- ett annat liv. Jag ville leva! Leva och leva... Nyfikenheten brände i mej, ni förstår inte det här, men jag svär vid Gud att jag inte kunde härda ut längre, nåt hade hänt med mej, inget kunde längre hejda mej, jag sa till min man att jag var sjuk och åkte sen hit... Och här gick jag helt omkring som i ett rus, som en tokig... och nu har jag blivit en oanständig och usel kvinna, som varje människa kan förakta.
Gurov hade redan tröttnat på att lyssna, det barnsliga tonfallet irriterade honom, den här bekännelsen kom så hastigt och olägligt; om det inte varit för tårarna i hennes ögon, skulle man ha kunnat tro att hon skämtade eller spelade en roll.
-- Jag förstår inte, sade han lågt, vad är det du vill?
Hon gömde ansiktet intill hans bröst och tryckte sig emot honom.
-- Ni måste tro mej, jag ber er... sade hon. Jag älskar ett hederligt och obefläckat liv, synd äcklar mej, jag vet inte själv vad jag gör. Enkla människor säger: djävulen frestade mej. Och nu kan jag säga om mej själv att jag frestades av djävulen.
-- Det räcker, det räcker... mumlade Gurov.
Han såg in i hennes orörliga, förskrämda ögon, kysste henne, talade lågt och vänligt, och gradvis lugnade hon sig, och uppsluppenheten återvände; de började båda skratta.
När de sedan gick ut fanns inte en själ på strandpromenaden, staden med sina cypresser syntes alldeles stilla, men havet brusade alltjämt och slog mot stranden; en barkass gungade på vågorna, och på den blinkade sömnigt en lanterna.
De fick tag på en droska och begav sig till tsargodset Oreanda.
-- Nere vid receptionen fick jag just veta ditt efternamn, på tavlan stod det von Diederitz, sade Gurov. Är din man tysk?
-- Nej, hans farfar var visst tysk, själv är han ortodox.
I Oreanda satte de sig på en bänk, inte långt från kyrkan, de såg ned mot havet och teg. Jalta var knappt synligt genom morgondimman, på bergens krön hade vita moln lagt sig till ro. Löven på träden rördes inte, cikadorna gnisslade, och havets monotona, ensliga brus, framburet nedifrån, berättade om den stillhet, den sömn, som väntar oss. Så har det brusat där nere sedan varken Jalta eller Oreanda fanns här, så brusar det nu, och det kommer att brusa lika oberört och öde när vi inte längre finns till. Och i denna beständighet, i denna fullständiga likgiltighet gentemot liv och död finns kanske för var och en av oss en pant förborgad för vår eviga frälsning, för livets oavbrutna kretslopp här på jorden, för ett oavbrutet fulländande. Där han satt med den unga kvinnan, som i gryningen tycktes så vacker, lugn och förtrollad inför åsynen av det sagolika landskap som bredde ut sig framför dem -- hav, berg, moln, vidsträckt himmel, tänkte Gurov på hur vackert allt egentligen var här i världen, om man bara tänkte efter, allt utom det vi själva har i tankarna och gör då vi glömmer tillvarons ädlaste syften, då vi glömmer vår mänskliga värdighet.
En man kom gående -- kanske var det en vakt -- han tittade på dem och gick förbi. Och denna detalj tycktes dem så hemlighetsfull och även vacker. Man kunde se hur ett fartyg kom från Feodosia, det var belyst av morgonrodnaden och hade redan ljusen släckta.
-- Det är dagg i gräset, sade Anna Sergejevna efter en stunds tystnad.
-- Ja. Dags att åka hem.
De återvände till staden.
Sedan träffades de varje förmiddag, åt frukost tillsammans och middag, promenerade och hänfördes av havet. Hon klagade över att hon sov dåligt och hade hjärtklappning, och ställde hela tiden samma frågor, antingen oroad av svartsjuka eller av rädsla att han inte högaktade henne tillräckligt. Och då ingen fanns i närheten, i stadsträdgården eller i parken, drog han ofta henne plötsligt intill sig och kysste henne lidelsefullt. Denna totala sysslolöshet, dessa kyssar mitt på blanka dagen, med blickar omkring sig av rädsla över att någon skulle ha sett, värmen, doften av hav samt den ständiga åsynen av sysslolösa, eleganta och mätta människor, omskapade honom på något sätt; han förklarade för Anna Sergejevna hur fin och tilltalande hon var, visade sig otåligt passionerad och övergav henne inte för en minut, hon försjönk ofta i tankar och bad honom hela tiden erkänna att han inte högaktade henne eller var det minsta förälskad, utan bara såg en dålig kvinna i henne. Nästan varje kväll i skymningen gav de sig i väg någonstans utanför staden, till Oreanda eller vattenfallet; och utflykten brukade bli lyckad, intrycken tycktes varje gång oföränderligt vackra och imponerande.
De väntade sig att hennes man skulle komma. Men i stället kom från honom ett brev, där han meddelade att han fått en ögonsjukdom och bad hustrun snarast återvända.
-- Det är bra att jag reser, sade hon till Gurov. Det är själva ödet.
Hon gav sig av med häst och vagn. De färdades en hel dag. När hon tagit plats på expresståget och andra signalen genljudit, sade hon:
-- Låt mej se... Får jag se än en gång på er. Såja.
Hon grät inte men var sorgsen, som om hon kände sig sjuk, och hennes ansikte tycktes bekymrat.
-- Jag ska tänka på er... minnas, sade hon. Gud vare med er. Tänk inte illa om mej. Vi skiljs för alltid, det är nu en gång nödvändigt, därför att vi borde överhuvudtaget inte ha träffats. Seså, Gud vare med er.
Tåget rullade hastigt bort, dess ljus försvann snart, och redan efter någon minut hördes inte en susning, som om allt hade planerats i förväg för att denna ljuva slummer, denna galenskap hastigare skulle kunna avslutas. Och när Gurov stod där ensam på perrongen och såg in i den mörka dalgången, hörde han gräshoppornas svirr och telegrafledningarnas nynnande med en känsla av att just ha vaknat. Och han tänkte att så hade ännu en eskapad eller ett äventyr utspelat sig i hans liv, och att denna händelse på samma sätt som de tidigare redan var förbi, och kvar fanns nu bara minnet. Han var rörd och sorgsen till sinnes, och han erfor en svag ånger; denna dam, som han aldrig mer skulle råka, hade ju inte varit lycklig med honom, han hade varit vänlig mot henne, ja innerlig, men ändå, i hans sätt mot henne, i hans tonfall och ömhet hade skuggan av ett lätt hån skymtat igenom, det ohyfsade högmodet hos en lycklig man, som därtill var nästan dubbelt så gammal som hon. Hela tiden hade hon kallat honom vänlig, enastående, beundransvärd; det var tydligt att han för henne inte framstått sådan som han egentligen var, det betydde att han ofrivilligt hade bedragit henne...
Här på stationen luktade det redan höst, och kvällen var kylig.
"Det är dags även för mej att åka norrut", tänkte Gurov, när han lämnade perrongen. Det är dags!
III.
Hemma i Moskva hade redan allting blivit som på vintern, man eldade i kakelugnarna, och på morgnarna, när barnen ställde sig i ordning för att gå till läroverket och drack sitt thé, var det mörkt och barnflickan tände ljus en stund. Frostnätterna hade redan kommit. När den första snön föll, första dagen man kunde åka släde, var det angenämt att se den vita marken och de vita taken, man andades klar, frisk luft och mindes samtidigt unga år. Hos gamla lindar och björkar, vita av rimfrost, fanns ett uttryck av välvilja, de var närmare hjärtat än cypresser och palmer, och i deras närhet ville man inte tänka på berg och hav.
Gurov var Moskvabo, han återvände till sin hemstad en vacker och mycket kylig dag, och när han tagit på sig päls och varma handskar och strövade längs den centrala gatan Petrovka, och när han på lördagkvällen hörde kyrkklockornas klang, hade senaste resan och platserna han besökt mist all glans. Han anpassade sig så småningom till Moskvalivet, läste nu girigt tre morgontidningar varje dag och sade att Moskvatidningar läser man av princip inte. Han drogs redan till restauranger och klubbar, till bjudningar och jubileer, och kände sig smickrad över att kända advokater och konstnärer besökte honom och att han på akademikerklubben spelade kort med en professor. Han kunde nu äta en hel portion av den kryddade stuvning som kallas seljanka.
Det går någon månad, så försvinner, föreställde han sig, Anna Sergejevna i minnets dunkel och kommer emellanåt bara att visa sig med sitt rörande leende i drömmen. Men över en månad gick, det blev midvinter, och i minnet förblev allting lika klart som om han hade tagit avsked från Anna Sergejevna bara igår. Och minnena flammade upp allt häftigare. Om rösterna från barnen, som gjorde sina läxor, i kvällens stillhet spred sig till hans rum, om han hörde en romans eller orgeln på en restaurang, eller om snöstormen tjöt i öppna spisen, återkom plötsligt allt i minnet: händelserna på piren, den tidiga morgonen med dimma på bergen, ångaren från Feodosia och kyssarna. Han gick vid sådana tillfällen länge omkring i rummet, mindes och log, och sedan förvandlades minnena till drömmar, och det förflutna blandades i fantasin med det kommande. Anna Sergejevna visade sig inte bara i drömmen, utan hon följde honom överallt som en skugga och iakttog honom. När han slöt ögonen såg han henne så fylld av liv, och hon tycktes vackrare, yngre och mera känslosam än hon var; och själv tyckte han sig bättre än han varit då, i Jalta. På kvällarna betraktade hon honom ur bokskåpet, ur öppna spisen, ur hörnen, och han hörde hennes andedräkt, det smeksamma fraset från hennes kläder. På gatan följde han kvinnorna med blicken för att se om inte någon liknade henne...
Och han tärdes nu av en stark önskan att få dela sina minnen med någon. Men hemma var det omöjligt att berätta om sin kärlek, och utanför hemmet -- fanns ingen. Varken bland hyresgästerna eller på banken. Och vad skulle han ha berättat? Hade det verkligen varit någonting vackert, poetiskt eller lärorikt eller helt enkelt intressant i hans förhållande med Anna Sergejevna? Så blev han tvungen att tala om kärlek och kvinnor i allmänhet, och ingen anade vad saken gällde, hustrun bara rörde på sina mörka ögonbryn och sade:
-- Rollen som kvinnokarl passar dej inte alls, Dimitrij.
När han sent en kväll lämnade akademikerklubben med sin medspelare, ämbetsmannen, kunde han inte behärska sig utan sade:
-- Om ni bara visste vilken förtjusande kvinna jag lärde känna i Jalta!
Ämbetsmannen satte sig i släden och körde men vände sig plötsligt om och ropade:
-- Dmitrij Dmitritj!
-- Vadå?
-- Ni hade rätt nyss: stören luktade inte gott!
Dessa ord, så vanliga, upprörde plötsligt Gurov på något sätt, tycktes honom förödmjukande och vidriga. Vilka råa individer det var! Vilka tanklösa nätter och ointressanta, händelselösa dagar! Det vanvettiga kortspelandet, frosseriet, supandet, de oavslutade samtalen ständigt om detsamma. Dessa onyttiga sysslor och ständiga samtal om ett och samma tog den största delen av ens tid, det mesta av ens krafter, och till sist återstod någon slags stubbsvansad, vingklippt tillvaro, någonting futtigt, och man kunde varken undkomma eller fly, det var som att sitta på dårhus eller i fängelse!
Gurov sov inte på hela natten, och sedan gick han hela dagen med huvudvärk. Och under de följande nätterna sov han dåligt, hela tiden satt han i sängen och funderade eller gick fram och tillbaka på golvet. Barnen tröttade ut honom, banken gjorde honom utled, han hade varken lust att gå någonstans eller att prata om något.
Under helgdagarna i december packade han för en resa och sade till hustrun att han skulle åka till Petersburg för att verka i en ung mans intresse -- så åkte han till S. Varför? Det visste han inte ens själv riktigt. Han ville se Anna Sergejevna och säga några ord, om möjligt ordna ett möte.
Han anlände till S på morgonen och tog hotellets bästa rum, där hela golvet var täckt med grått armétyg, och på bordet fanns ett pennställ, grått av damm, med en ryttare som hade en uppsträckt hand med en hatt, men där huvudet var avslaget. Portiern gav honom nödvändiga upplysningar: von Diederitz bodde på Gamla Krukmakargatan, i ett eget hus -- det var inte långt från hotellet, han hade det gott ställt, rådde om egna hästar, honom kände alla i staden. Portiern uttalade namnet: Drydyrits.
Gurov begav sig utan brådska till Gamla Krukmakargatan och fann huset. Alldeles framför sträckte sig ett plank, grått och långsmalt med spikar.
"Från ett sånt plank rymmer man", tänkte Gurov och såg än mot fönstren, än mot planket.
Han funderade: i dag är en ledig dag för ämbetsmän, och hennes man befinner sig troligen hemma. Och i vilket fall som helst skull det vara otaktiskt att stiga på och ställa till oreda. Man kan inte heller lämna ett skriftligt meddelande. Det kunde eventuellt falla i händerna på hennes man och på så sätt fördärva alla möjligheter. Bäst av allt var att förlita sig på ödet. Och han gick hela tiden längs gatan, utmed planket och väntade på detta tillfälle. Han såg hur en tiggare gick in och blev anfallen av hundar. Så efter en timme hörde han klinkandet på en flygel, ljudet nådde honom svagt och otydligt. Det kunde vara Anna Sergejevna som spelade.
Plötsligt öppnades dörren till stora ingången, ut kom en gammal gumma, och efter henne sprang den välbekanta vita spetsen. Gurov ville locka på hunden, men hans hjärta började plötsligt att bulta, och av upprördhet kunde han inte komma ihåg vad hunden hette.
Han gick fram och tillbaka, och mer och mer hatade han det gråa planket, och han tänkte efter en stund med irritation att Anna Sergejevna hade glömt honom, kanske redan roade sig med andra, det tycktes bara naturligt i en situation där en ung kvinna från morgon till kväll tvingades se på det där förbannade planket. Han återvände till sitt rum och satt länge på soffan utan att veta vad han skulle göra. Sedan åt han och sov därefter länge.
"Vad allting är dumt och irriterande", tänkte han, när han vaknade och såg mot de mörka fönstren: det var redan kväll. "Ser man på, av nån anledning har jag fått sova ut. Men vad ska jag nu göra hela kvällen?"
Han satte sig upp i sängen, på den billiga grå sjukhusliknande filten, och förtretade sig harmfullt:
"Så har du fått damen med hunden... Så har du fått ditt äventyr. Nu kan du sitta där."
I morse på järnvägsstationen hade han lagt märke till en affisch med mycket stora bokstäver: operetten Geishan hade premiär. Han kom ihåg det och begav sig till teatern.
"Det är mycket möjligt att hon går på premiärer", tänkte han.
Teatern var fullsatt. Och här, liksom alltid på alla landsortsteatrar, var luften dimmig ända upp till ljuskronorna, oväsen kom från galleriet; inför föreställningens början stod ortens sprättar vid första bänkraden med händerna bakpå ryggen; och där framme i guvenörslogen på första plats satt guvenörsdottern i boa, och guvenören själv gömde sig diskret bakom ett förhänge, synliga var bara hans händer; ridån gick i vågor, orkestern stämde länge sina instrument. Hela tiden, medan publiken kom in och slog sig ned, sökte Gurov ivrigt med blicken.
In kom även Anna Sergejevna. Hon satte sig på tredje bänkraden, och när Gurov såg henne, höll hans hjärta upp att slå, och han förstod tydligt att för honom fanns nu i hela världen ingen närmare, kärare och mer betydande person; hon som försvann där i mängden av landsortsbor, denna veka kvinna, inte på något sätt märkvärdig och med den vulgära lornjetten i händerna, fyllde nu hela hans liv, var hans sorg och hans glädje, den enda lycka han önskade sig; och till tonerna från den dåliga orkestern, från de usla amatörviolinerna, satt han och tänkte på hur fin hon var. Han tänkte och drömde.
Med Anna Sergejevna hade en ung man med små polisonger kommit in, mycket lång och krokryggig; för varje steg gungade han lätt med huvudet och, som det verkade, bockade sig ideligen. Det var naturligtvis den äkta mannen, som hon förut i Jalta, i ett utbrott av missmod, hade kallat lakej. Och i hans långa figur, i polisongerna, i den lilla kala hjässan fanns verkligen något lakejaktigt undfallande, han log inställsamt, och i ett av hans knapphål blänkte någon sorts förtjänsttecken, som ett lakejnummer.
I första mellanakten gick mannen ut för att röka, medan hon stannade i salongen. Gurov som också satt på parkett, gick fram till henne och sade med ostadig röst, samtidigt som han log ansträngt:
-- Goddag.
Hon såg på honom och bleknade, sedan granskade hon honom ännu en gång med fasa, utan att tro sina ögon, i ett stadigt tag höll hon solfjäder och lornjett i händerna och kämpade uppenbart för att inte svimma. Båda teg. Hon satt, och han stod, skrämd av hennes förvirring kunde han inte besluta sig för att sätta sig bredvid. En flöjt och uppstämmandet av violinerna började intonera, det blev plötsligt en förfärlig stämning, och det tycktes som om man tittade från alla loger.
Slutligen ställde hon sig upp och gick hastigt mot utgången; han följde efter, båda gick på måfå längs korridorer, i trappor, än uppför, än nedför, och någon sorts människor i speciella ämbetsuniformer skymtade förbi framför deras ögon, alla med förtjänsttecken; damer skyndade förbi, där var pälsar på klädhängare, ett korsdrag, kringspridd doft av cigarr- och cigarettfimpar. Och Gurov, vars hjärta slog hårt, tänkte: "Åh Gud! Varför dessa människor, denna orkester..."
I det ögonblicket mindes han plötsligt hur han förut en kväll på stationen, efter att ha vinkat av Anna Sergejevna, sagt sig att allt var slut och att de nu aldrig mer skulle ses. Men hur långt hade det då inte varit till slutet!
I en smal, mörk trappa, där man skrivit "ingång till amfiteatern", stannade hon.
-- Vad ni skrämde mej! sade hon andfådd, fortfarande blek och häpen. Åh, vad ni skrämde mej! Jag är nästan död. Varför har ni rest hit? Varför?
-- Men förstå det, Anna, förstå det... yttrade han med låg röst hastigt. Jag ber er, förstå det...
Hon såg på honom med fasa, med vädjan, med kärlek, studerade honom uppmärksamt för att litet starkare inprägla hans anletsdrag i minnet.
-- Jag lider så! fortsatte hon, utan att höra på honom. Hela tiden har jag bara tänkt på er, jag levde av att tänka på er. Och jag måste glömma, glömma, men varför har ni rest hit?
På en avsats en bit ovanför stod två skolungdomar och rökte och tittade ner, men Gurov brydde sig inte om det, han drog Anna Sergejevna till sig och började kyssa hennes ansikte, kinder och händer.
-- Vad gör ni, vad gör ni! sade hon förskräckt, medan hon stötte honom ifrån sig. Vi har blivit galna. Res med det snaraste, res nu... Jag ber er vid allt heligt, jag bönfaller... Gå genast!
Någon kom uppför trappan.
-- Ni måste fara... fortsatte Anna Sergejevna viskande. Hör ni, Dmitrij Dmitritj? Jag kommer till er i Moskva. Jag har aldrig varit lycklig. Jag är olycklig nu, och aldrig nånsin kommer jag att bli lycklig, aldrig! Tvinga mej då inte att lida ännu mer! Jag svär, jag kommer till Moskva. Men nu skiljs vi åt! Min vänlige, godhjärtade, min käre, vi skiljs åt!
Hon tryckte hans hand och började hastigt gå nedför trappan, medan hon hela tiden såg på honom, och på hennes blick syntes det att hon i själva verket inte var lycklig... Gurov stod kvar en stund, lyssnade uppmärksamt, och när så småningom allt hade tystnat, fann han rätt på sin klädhängare och gick från teatern.
IV.
Anna Sergejevna började resa till honom i Moskva. En gång var annan eller var tredje månad reste hon från S och sade till sin man att hon åkte för att rådgöra med en professor beträffande sin kvinnosjukdom -- och maken både trodde och inte trodde henne. Väl framme i Moskva tog hon in på "Slavjanskij Bazar" och sände med detsamma ett hotellbud i röd mössa till Gurov, som besökte henne utan att någon i Moskva visste om det.
Så kom det sig att han var på väg till henne en vintermorgon (budbäraren hade sökt honom kvällen innan, medan han var ute). Han hade sin dotter med sig, som han tänkte följa till läroverket, det var dit de var på väg. Stora, våta snöflingor föll.
-- Det är tre grader varmt nu, och ändå snöar det, sade Gurov till dottern. Men du förstår, det är bara varmt på jordens yta, i dom övre atmosfäriska luftlagren är en helt annan temperatur.
-- Men pappa, varför åskar det inte på vintern?
Han förklarade även detta. Och medan han talade tänkte han på hur han i denna stund var på väg till ett möte, utan att en levande själ visste om det, och naturligtvis skulle ingen heller få veta något. Han hade två liv: ett synligt, som folk omkring honom iakttog och kände till, fyllt av konventionell sanning och konventionell lögn, fullständigt likt hans bekantas och vänners liv; och så hade han ett annat -- som försiggick i hemlighet. Och på grund av något slags underligt sammanträffande kom allt det som för honom tycktes viktigt och intressant, som var ett måste, i vilket han var uppriktig och ärlig, och som utgjorde huvudinnehållet i hans liv, att utspela sig dolt för andra; och allt det som var lögn i honom, det skyddshölje som han gömde sig i för att undanhålla sanningen, exempelvis hans arbete på banken, diskussionerna på klubben, hans "lägre ras", besökandet av jubileer med hustrun -- allt detta hörde till det yttre. Och utifrån sig själv dömde han andra, trodde inte på det han såg och tog hela tiden för givet att varje människas verkliga och mest intressanta liv försiggick under en sorts täckmantel eller i en slags skuggtillvaro. Varje mänsklig existens är grundad på hemligheter, och kanske delvis av den anledningen ivrade kulturmänniskan så för att man skulle respektera hennes integritet.
Efter att ha följt dottern till läroverket begav sig Gurov till "Slavjanskij bazar". Han tog av sig pälsen där nere, gick upp och knackade tyst på dörren. Anna Sergejevna, omklädd i hans grå favoritklänning och trött efter resan, väntade fylld av tillförsikt på honom sedan kvällen innan; hon var blek, såg på honom utan att le, och knappt hade han kommit in, förrän hon föll till hans bröst. Det var som om de inte hade sett varandra på flera år, de kysstes länge och väl.
-- Och hur är det med dej då? frågade han. Vad nytt?
-- Vänta lite, just nu kan... Jag kan inte säga det.
Hon kunde inte tala eftersom hon grät. Hon vände sig bort och tryckte en näsduk till ögonen.
"Nåja, gråt en stund, så sätter jag mej under tiden", tänkte han och satte sig i en fåtölj.
Strax därpå ringde han efter betjäningen och sade till om thé åt sig; och medan han drack théet, stod hon hela tiden och såg ut genom fönstret. Hon grät av stark sinnesrörelse, av dyster insikt om att deras liv var så sorgligt; de träffades bara i hemlighet, gömde sig för folk såsom tjuvar! Var då inte deras liv i spillror!
-- Men sluta nu! sade han.
För honom var det uppenbart att deras kärlek inte skulle ta slut i första taget, omöjligt att säga när. Anna Sergejevna blev alltmer fäst vid honom, och det skulle ha varit otänkbart att säga till henne att allt detta helt visst måste ha något slags slut; ja, hon skulle över huvud taget inte ha trott på det.
Han gick fram till henne och fattade tag om hennes axlar, för att vänslas och skämta lite, då han råkade få syn på sig själv i en spegel.
Hans huvud hade redan börjat gråna. Och han tyckte det var märkligt hur han åldrats och blivit ful de senaste åren. Skuldrorna på vilka hans händer vilade, var varma och darrade. Han erfor medkänsla med detta liv, som fortfarande var så varmt och vackert men sannolikt redan nära att börja blekna och tyna, på samma sätt som hans eget liv. Varför älskade hon honom så? Han framstod för kvinnor alltid sådan han egentligen inte var, och de älskade i honom inte honom själv, utan en person som deras inbillning skapat och som de i sitt liv lystet hade sökt; och när de efter en tid upptäckt sitt misstag, älskade de honom fortfarande. Och ingen av dem hade varit lycklig med honom. Tiden gick, de blev bekanta, de blev intima, och de skildes åt, men inte i något fall hade han egentligen älskat; det hade varit allt annat; vad som helst, bara inte kärlek.
Och först nu, när hans huvud börjat gråna, så hade han förälskat sig på allvar -- för första gången i livet.
Anna Sergejevna och han älskade varandra lika ömt och innerligt som ett par trolovade, såsom en man och hans hustru, såsom närstående vänner; de tyckte att själva ödet hade avsett dem för varandra, och det verkade obegripligt varför han hade gift sig med sin hustru och hon med sin man; de var som två flyttfåglar, hane och hona, som man fångat in och tvingat att leva i varsin bur, de förlät varandra att de skämdes över sitt förflutna, de förlät allt det nuvarande och kände att deras kärlek förändrade dem.
Tidigare hade han i sorgsna stunder brukat lugna henne med varje argument som bara kom för honom, nu var alla dessa resonemang helt meningslösa för honom, han kände en djup medkänsla och ville vara uppriktig och innerlig...
-- Sluta, min älskling, sade han, nu får det vara nog med tårar... Låt oss prata om nåt vi tänker på.
Sedan resonerade de länge, de talade om hur de skulle kunna bli kvitt nödvändigheten att gömma sig, att bedra, att leva i skilda städer, att inte se varandra under lång tid. Hur skulle man kunna befria sig från dessa outhärdliga fjättrar?
-- Men hur? frågade han sig och tog sig för pannan. Hur? och det tycktes som att efter ännu en liten tid -- så skulle lösningen vara funnen, och ett nytt, vackert liv skulle börja; och för båda tycktes det uppenbart att till slutet var fortfarande mycket, mycket långt och att själva det invecklade och svåra ännu bara hade börjat.
Översättning från ryska till svenska av Torgny Lilja